Försök (2)

Det går över gränsen när man är medveten om sina magra försök och dessutom klagar på att det gick åt helvete. När det har gått så långt, då vet man om det. Då känner man att det är dags. Dags att lämna alla tankar om att försöka bli något som aldrig blir. Att försöka vara något som aldrig är. Att försöka göra något som aldrig händer.

Vad är det i människohjärnan som inte lämnar det där, utan ligger och gnager på det som på en benbit som är så hård att tänderna går sönder när man försöker bita hårdare än käken förmår? Är det något slags svart hål, någon extra hjärnsubstans, som säger att det ska fortsätta försökas trots att försöken inte görs ordentligt och fullhjärtat?

För att bli något som inte blir, eller vara något som inte är, måste man försöka på riktigt.
På riktigt.

Allmänt | | Kommentera |
Upp